Det sägs att bland de norditalienare som bor i storstadsområdena i och runt Milano och Turin finns det två ”sorter”. De som älskar att steka sig i solen, som åker till italienska rivieran så ofta de kan, hyr solsängar och bor mer eller mindre på stranden – självklart med avbrott för den viktiga lunchen och siestan mitt på dan’. Och de andra som flyr den stekande solen och de packade stränderna och istället tar sig upp i bergen för att vandra. Det kan visserligen vara varmt (och trångt) även där på sommaren – det fick vi erfara i somras.
Vi tog oss upp i Piemonte, i närheten av en ort som heter Mondovì för att vandra en dag i början av augusti. Termometern stod på 35 grader i Testico och vi trodde det skulle vara betydligt svalare när vi kom på lite högre höjder, men när vi närmade oss vandringslederna var det ändå 30 grader. Parkeringsplatsen var överfull av bilar men inte en människa i sikte. Ja, det finns ju lite mer ”space” i bergen än på stränderna, men någonstans måste ju alla vara, tänkte vi.
Målet var att vandra runt en bergstopp som heter Rocche di Serpentera (ungefär ”ormklippan”) på 2200 meters höjd och göra ett stopp på en rifugio (liknande vandrarhem) vid slutet av vandringsleden. Leden var dåligt utmärkt i början, så vi lyckades gå vilse. Gör inte så mycket när man skall runda en bergstopp, den syns ju hela tiden och så småningom var vi rätt igen. Vi njöt av fantastisk natur med dramatiska berg i olika formationer runt omkring. Lite matsäck och mängder med vatten gjorde att vi klarade värmen ganska bra. Efter ett par timmar nådde vi ledens högsta punkt – fortfarande helt ensamma. Först när vi började närma oss rifugion stötte vi på några enstaka vandrare.
Redan på behörigt avstånd från rifugio Mondovi började vi av ljudnivån att döma förstå var alla vandrare befann sig. En italiensk rifugio består ju som sig bör inte enbart av sängplatser för övernattning utan också en restaurang och bar med vällagad och god mat och dryck. Vi slog oss ned bland glada vandrare på sittplatserna utanför själva rifugion och såg fram emot en kall öl. Anders gick in för att beställa och möttes av en fullständigt kaotiskt matsal och bar. Personalen slet sitt hår och hotade att plocka fram pistolen. Vid ett av borden gick en överförfriskad äldre italiensk herre runt med en stor flaska grappa i famnen och bjöd bland sina vandringskamrater. Kaoset till trots lyckades Anders ändå få med sig varsin öl ut till den något lugnare utsidan.
Det började sakta gå upp för oss att det kanske inte bara är den uppfriskande vandringen i tyst och vidsträckt natur som lockar. Att ta den kortaste vägen till rifugion för en god och stärkande lunch i trevligt sällskap är för många minst lika viktigt. Från rifugion var det inte så långt kvar tillbaka till bilen. Vi följde floden Ellero och bestämde oss för att stanna och ta ett dopp nedanför trädgränsen. (övre bilden). En härligt uppfriskande avslutning på en spännande, varm dag med nya upptäckter.
