Vårt senaste besök i byn före pandemin var i februari 2020. Larmen om Covid-smitta kom då från norra Italien där man började stänga ner och isolera hela städer. Oron tog också fart i Liguriens kuststäder och snart kom den första rapporten om smittade personer i vår provins. Vi skyndade oss hem till Sverige för att inte riskera att bli fast i Italien. Det vi inte visste då var att det skulle dröja 18 månader innan vi fick återse vår by och vårt hus i Italien igen.
Vardagen förändrades dramatiskt. Sverige och Italien drabbades båda hårt. Vi kunde hela tiden följa vad som hände i byn via borgmästarens WhatsApp-grupp och våra vänners många facebook-inlägg. Restriktionerna var strikta och folk ansträngde sig för att följa reglerna. Men byns butik stängde aldrig ner och baren bar ut kaffet till den som väntade utanför. Att rasta hunden var en period, förutom matinköpen, den enda möjligheten att lämna hemmet vilket gjorde alla hundar extra populära. Det märktes i kommunikationen att Italien har erfarenhet av katastrofer och kan samla sig när det verkligen gäller. Italien har ju också ett mycket välorganiserat civilförsvar, protezione Civile, som var aktivt med hjälp där det behövdes. Så småningom lugnade det ner sig. Nu är det hösten 2021 och än så länge har byn klarat sig väldigt bra, vi känner inte till någon som blivit riktigt allvarligt sjuk.
Sedan vi kom till byn för 16 år sedan har vi sällan varit därifrån mer än några månader. Varje gång vi kommer dit så frågar vi vad som hänt sedan sist och får alltid svaret: ”-inte mycket”. Nu, under pandemin så var vi därifrån i 18 månader och det hade hänt en hel del. Restaurangen fick en ny ägare, Lisa, mitt under pandemin. Pizzerian har också återöppnat med nya ägare. Det är våra grannar i gränden som tagit över pizzerian. Extra roligt är att många ungdomar också från grannbyarna har gjort det till ett stamställe. Osteria da Lisa som öppnade 2020 när pandemin härjade som värst fick en tuff start men nu drar den gäster ända från städerna nere vid kusten.
Vårt hus har klarat sig bra. Hemester fenomenet har varit starkt i Italien under pandemin och vi har haft en del italienare som hyrt av oss. Marken med olivlund tog däremot mer stryk. Drygt 18 månader räckte för att den skulle bli helt igenvuxen. Någon lustig bybo undrade om vi har sått ogräs på vår mark så snabbt som den växte igen när vi inte var där. Vad som är ännu värre är att kommunen inte underhåller någon del av vägen längre. Björnbärsbuskarna bildar snabbt ett taggtrådsliknande hinder som gör vägen ofarbar.
Restriktionerna har inte släppt helt ännu och pandemin pågår fortfarande. Vi hoppas ju att det skall återgå till som det var före pandemin snart men frågan är om det kommer att bli så. Precis som i Sverige har man i Italien ändrat hur man jobbar, reser och semestrar och en del av förändringarna kommer nog att bestå länge.